Larmat fail

Jag jobbade igår. När jag skulle gå hem vid två så gick jag genom kassorna. Jag fann det hela mycket konstigt när våra larmbågar gav utslag när jag gick igenom. Ojdå, fick jag fram, vad konstigt! Så provade jag om det var mobilen, eller om det var någonting i väskan. Det var det inte.

Det var konstigt. Jag ville ju försöka ta reda på varför det pep om mig. När jag gick igenom själv, utan mobil eller väska pep det fortfarande. Jag började tänka. Vad har jag på mig? BH, linne, tröja, jacka, byxor, fem enkronor, strumpor och skor. Ingenting annat. Mynt kan ju inte ge utslag. Eller? Nej. Då skulle det pipa om alla. Jag blev förvirrad men släppte det och sa Jaha, vad konstigt men hej då då, till mina arbetskamrater.

Jag kom hem och tänkte inte så mycket mer på det. Senare på kvällen skulle jag gå ut och träffa några vänner. Jag satte på mig jackan och skulle precis dra på mig luvan när jag känner någonting bak på jackan. En så kallad "arbetskamrat" hade placerat en liten gullig larmlapp på min jacka. Roliga killen! Han såg allting när det pep om mig. Och han uppmanade mig Kanske är det mobilen? Kolla om det är väskan? Jag borde ha fattat att det var ett skämt på min bekostnad. Jag fattade ingenting. Jag failade.

Vem är ett fail?....

......Jag är ett fail. Godnatt & hejdå.

Så jävla lurad

Hann tänka "Oh, jävlar vilken måne!" innan jag insåg att

det bara var vardagsrumslampan som speglade sig i fönstret.

Blött jävla fail

Vid halv två satte jag mig på cykeln. Jag skulle först till stan för att uträtta ett ärende och sedan till jobbet. Det var uppehållsväder. Efter tio meter var det som om det satt 7 sjukt kissnödiga tanter per kvadratcentimeter i den molntäckta himlen och samtidigt bestämde sig för att lätta på trycket. Det fullkomligt forsade ner regn. POFF, sa det. Jag vände hem och hämtade ett paraply och en sjal som jag lindade runt huvudet som en slöja.



Så började jag om min cykeltur. Med paraply. Trots detta hade jag genomsura jeans och en swimmingpool i vardera tygsko inom loppet av en minut. Och det blåste. Det blåste så inåt helvete. När jag hade färdats, låt säga, 800 meter så vänder sig paraplyet ut och in. Ni vet, så där som det gör under sorgsna, stormiga, urriga scener efter ett kärleksgnabb i ett romantiskt drama. Då botten är absolut nådd. Jag erkände mig besegrad och fällde ihop paraplyet. Jag lät regnet attackera.

När jag gick in i affären på stan forsade det fortfarande ner. När jag kom ut där ifrån var det strålande solsken och människorna jag mötte gick i t-shirt. Det kändes som om jag hade haft ett litet privat jävla (osynligt) moln över mig. Det kändes som ett skämt. Ett stort fail. Det tog mig 5 minuter (okej, överdrift, men det kändes som så) att få av mig jeansen när jag kom till jobbet och skulle byta om.

Och hur det gick att jobba? Jorå, vi ligger efter som satan med allt och sista kunden lämnade butiken åtta minuter efter stängning. Traven med kundkorgar når upp till taket och cigarettskåpet är halvtomt. Och det är allmänt rörigt i kassan. Eller egentligen i hela butiken. Det blir kul för mig, och övriga arbetskamrater att ta hand om imorgon...

Grandiosa fail

Jag är en sån människa som inte är så förtjust i pizzeria-pizza. Jag är en sån människa som vill ha fryst pizza från ica som man värmer i ugnen. Jag äter nästan alltid spenat och mozzarella - världens godaste pizza. Men idag tänkte jag prova någon annan fryst pizza. Jag köpte den där nya Grandiosa HÄMTPIZZA, tänkte den kanske är god. Men vad fan tänkte jag med där? Den var svin äcklig, rent ut sagt. Jag borde ju ha fattat varför den hette HÄMTPIZZA, stupid. Men den var hård, smaka bara massor med lök, fyfan??!? Sen slutade det med att jag nu har svin ont i gommen. Fuck off and die Grandiosa HÄMTPIZZA.

Löpbanden levererar för det mesta

Ibland, när jag har otroligt tråkigt, hamnar jag i YouTube-massan och söker på alla möjliga störda saker i hopp om att få se någonting som får mig att skratta. Det brukar sluta med att jag söker på treadmill. Drog, så att säga, i alla fall lite på smilbanden när jag såg den här. Dagens treadmill fail:

YouTubes sköning bloggade jag om på Krullskrafs istället. För han var inte fail.

Klimpen som femåring

Det finns ett dagis precis nedanför mig. Om jag spottar från min balkong kan jag lätt träffa sandlådan. Så "precis nedanför" är det. Tidigare idag kunde man höra olika barnröster som säger meningar så som "Markus tog min spade!", "Markus, sluta, ge tillbaks den där!", "Markus, den där är faktiskt min!" och "Säg åt honom!!!!!".

Markus, den lilla jäveln, var en (typ) femåring med fula gummistövlar, ful keps och ful feja. De olika barnrösterna tillhörde (typ) treåringar. När vi tittade ner kunde vi se hur Markus drygade med alla. En riktig uppmärksamhetstönt. Ensambarn, garanterat! När en tjej grät såg Markus till att uppkalla hennes uppmärksamhet bara för att sen härma henne genom att göra "buhu-face". Vilket. Jävla. Rövhål.

Nu till det fina! När Markus - med kaxiga steg - går rakt mot en gungande tjej för att dryga råkar han sätta foten i en sandlådehink. Han snubblade till ordentligt och såg sig omkring på det där "hoppas-ingen-såg-mig"-sättet. Men jag såg honom. Och jag skrattade högt tillsammans med E. Mohahahafaaiiil, skrattade vi. RIGHT BACK AT YA, BIIIIIIITCH! Somliga straffar Gud med en sandlådehink!

Killar är fail

Jag blir extremt upprörd. Kollar på 16 and pregnant, det är sjukt. Hon är 16, blir på smällen med en helt värdelös kille, själv är hon också för övrigt helt värdelös. Men killen är den stora grejen här. Dom är på sjukhuset för hon ska föda, han håller på och bråkar med henne. Han säger åt henne att hon inte har någon hög smärtgräns, att hennes mamma är dum i huvudet, till slut så åker han hem för han tycker att det tar för lång tid för henne att föda. eeeh, jävla cp. Jag blir upprörd och det är skit jobbigt, jävla fan fitta till äckel kille. Helt jävla useless. Let's fuckin kill him, asshole.

FAILFAILFAIL

Min telefon har gått sönder. Jag kan inte ringa någon. Ingen kan ringa mig. Jag förstår inte hur man kunde leva så oåtkomlig när mormor var liten. Känner mig naken, rädd, exposed - utan min rosa mobiltelefon.

Grann-fail

Dancing Queen. Young and Sweet, Only Seventeen. Dancing Queen. Feel the Beat From the Tambourine. (Oh, yeeeah!) You Can Dance. You Can Jive. Having the Time of Your Life. 

Tänk dig falsksång, riktigt (riktigt, riktigt, riktigt) ljus tonart och lite blattebrytning på den. Där har ni det. Sån är min torsdagskväll. Grannen måste älska ABBA. Eller åtminstone tro att hon måste älska ABBA. Kanske för att komma in i det svenska samhället. Jag välkomnar henne med öppna armar oavsett, med eller utan ABBA.

Helst utan faktiskt.

Status=odiskat=fail

Varje gång jag diskar en monsterdisk lik denna tänker jag

efteråt att "nej, jävlar, nu ska jag hålla efter och inte låta det

bli såhär mycket disk igen". Det gör man ju aldrig. Det är lite synd

tycker jag. Den här synen är liksom inte så sexuellt upphetsande.

Ett enormt fail...

...är ändå milen mellan oss skribenter på den här bloggen. Det är ju ett rent djävulstyg att det finns drygt 14 mil mellan oss. Om det var närmre skulle jag finnas hos Lisa och hjälpa henne urskilja färgen på hennes vingummin. Vi borde styra upp det där asap. Korta ner avståndet lite. Vi fixar det, somehowsomedaysåattsäga.

Fail

Det är när man tror man hittat ett svart vingummi i påsen,
sen är det ett grönt... fail

Tv fail

Jag börjar jobba klockan två idag. Så jag spenderar min förmiddag framför tvn. Tyvärr finns det ju inget värt att se. Förstår inte varför man visar dessa jävla skit program.

• Hem till gården - fail
• Xena, krigarprinssesan - fail
• Sjunde himlen - super fail
• Stargate SG-1 - fail
• Oprah - fail
• Våra värsta år - FAIL
• Trav - fail
• Funniest pets and people - fail
• Mcleods döttrar - fail
  

Bara älskar när det händer

Stängde igår på jobbet. Har inte gjort det på evigheter. Har inte gjort det sen jag-vet-inte-när. Ett riktmärke är att jag glömde ta in blommorna som står utanför affären sen en tid tillbaka. När vi stod och skulle fixa det sista såg vi någon som pekade utanför. På blommorna då, såklart. Fail av mig, förlåt.

När vi var klara och redo att gå hem skulle vakten larma på. Då visade det sig att det inte såg ut som det skulle så vi gick in igen för att se vad det var som gav utslag. *iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii* Larmet igång. Fail. Vakten trodde inte att larmet hade satts på eftersom det inte såg ut som det brukade. Han hade fel. Efter några samtal, några om och några men fick vi tyst på tjutandet, hittade "felet", larmade på och kunde gå hem.

Dagens äckligaste fail

Jag håller på och trycker i mig olika piller, olika former och olika utseenden. Piller som jag ska bli en frisk kvinna av. I morse gick jag ur sängen satte på mig ett vitt linne och knallade iväg till mitt jobb. Efter några timmar på jobbet går jag förbi en spegel och slänger ett öga på den, och vad är det som jag ser?! Hela mitt bröst är täckt av äckliga röda variga bölder! Paniken kommer inte smygandes, den kommer körandes i 190. Ska jag stå på jobbet med variga bölder hela dagen? Jag förstår att det är dom nedrans pillerna som har orsakat mig dessa åkommor. Jag släpper ut mitt hår och hoppas att folk inte ska stirra på mitt bröst, vilket by the way nästan aldrig händer på grund av för små mandarintuttar, så dom är vanligtvis också helt ointressanta. Jag cryar lite i min förtvivlan innan jag återvänder till kassan. När det har gått en halvtimme och ingen har sagt något har jag lite smått glömma bort dom feta bölderna på min hals och bröst. Tro fan att det ska komma en liten jävla ungjävel och stå och stirra på mig. När mamma har betalat och dom ska gå vänder sig ungen mot sin mor och frågar: "Vad har hon på halsen? Det ser äckligt ut.." Sen kommer något ljud från barnet, jag hör hur ljudet är fullt av äckel. Jag råstirrar först på barnet sen på mamman, som för övrigt bara ignorerar sitt barns ouppfostrade fråga. Hon märker att jag troligen blir förbannad/as grinig/ fittig så hon ler lite ursäktande mot mig och innan hon vänder på klacken så ser jag att även hon tittar på mitt bröst och jag anar ett äckel i hennes blick. Åt helvete med röda variga bölder!

VOLVO FOR THE FAIL

Edit: Persika mongo, carry my child.

Jag fasthåller att Molly var klockren och underhållande i sin insändare om myggor. Jag hade dock inte läst alla insändare från dagens Planket när jag valde ut henne till dagens FAIL. Jag har hittat dagens FAIL nu. Molly trillar ner på en andraplats. Okej, håll i er. Och i hatten. Spänn säkerhetsbältena. Gör er redo. Ett djupt andetag. Här kommer den.

Persika mongo

Åhhh jag bara älskar persikor, det är livet, wiiiho.

Utan dom skulle jag inte vara någonting!

Skulle även vilja hälsa till min häst Persipersi.

kramizzzz

Molly, carry my child.

Södermanlands Nyheter har en del i tidningen som kallas för Planket. Det är som en insändarsida fast för barn/unga ungdomar. Dagligen kan man läsa helt otroligt roliga saker där. De är så dumma, de som skriver in. De hälsar till hästar. De skriver upp alla klasskompisar i 6b tillsammans med en liten kommentar såsom: "Joel: Du är snäll. Bea: Du gjorde jätte god mat på hem kunskapen i fredags. Benjamin: hahaha, kommer du ihåg trädkojan? Kristin: Vi borde va snart igen." Det är total underhållning. Dagens FAIL:

Hej svejs alla Planketläsare!

Jag skulle bara vilja säga att jag tror att jag har fått vårens första myggbett! Det både kliar och svider, men det jag inte fattar är när och hur jag sett en mygga? Jag tänkte bara varna er lite för myggorna, för jag har redan fått tre myggbett! Hej svejs alla! Någon med väldigt gott blod.

Pussar och Kramar från Molly

Molly, Molly, Molly, Molly, lilla, söta, rara, hjärndöda Molly. Molly fattar inte när och hur hon sett en mygga. Tror hon att myggbetten kommer för att man SER en mygga? Och hur hon sett en mygga? Hur? Vad menar hon? P-u-c-k-o! Dessutom så tror hon först att hon har fått ett myggbett för det kliar och svider. I slutet av insändaren däremot har hon faktiskt redan fått TRE myggbett. Hon har en fin hälsnings-/avslutningsfras i alla fall. Hej svejs alla!

Kungligt fail

Vid första anblick är det "bara" en bild på vår kungafamilj.
Låt oss titta närmare. Vi börjar från vänster.

Madde är helt otroligt missnöjd.

Hon funderar på varför i helvete fotografen

ber självaste kungafamiljen att säga "cheeeseeee".

Kungen sneglar på en tavla.

Helvete, den hänger snett, tänker han.

Sylvia. Ser hon inte lite småkåt ut?

Och vad är grejen med det där blänkande?

Och varför tittar Sylvia och kungen åt olika håll?

Philip har jag inget ont att säga om.

Se så bra ögonkontakt han har med kameran.

Och ett lagom smilande. Hans failure är valet av familj.

Victoria är så jävla inte beredd. Hon glor på samma tavla som sin far.

Inget leende, ingen ögonkontakt, ingen glöd. Endast clivage.

Känner mig lurad, kränkt och chockad

Jag hängde med en vän ikväll. Vi hade bestämt oss för att hyra en film. Vi går in på videobutiken och har sjukt svårt för att bestämma oss. Inte för att vi hade många värdiga kandidater utan för att allt verkade så värdelöst/vi hade redan sett det. Slutligen står vi framför topplistan och väljer mellan någon random klassisk komedi om ett par som tvingas fira jul med en massa släktingar som de hatar och Too young to die med Brad Pitt. Vi väljer Brad med motiveringen att Pitten väl ändå på ett eller annat sätt levererar.

Så värdelös såg den ändå inte ut.

Såklart kommer vi hem och slår på filmen efter att ha poppat lite popcorn. Måste redovisa baksidestexten som egentligen inte berättade någonting. De är unga. De är förälskade. Och de är efterlysta för mord. Vi funderade över det där i videobutiken också. Att det liksom inte stod någonting om filmen. Så tänkte vi att det kanske var för att filmakarna vet att Brad säljer, så det spelar egentligen ingen roll om man vet vad filmen handlar om eller inte. Kanske var vi dumma.

Det första vi slås av är att filmen ser så jävla gammal ut. Musiken låter gammal. Färgerna. Filmningen. Det känns för en stund som någon gammal vilda västern. Känslan sitter i, att den inte känns ny. Otroligt länge tänker vi båda att det kanske kommer ett glapp snart, att vi hamnar i nutid. Huvudrollsinnehavaren är trots allt bara en fjortonårig blond flicka. Men hon fortsätter att vara fjorton. Länge. Ja, hela filmen. Och hon blir strippa, och hon börjar knarka och hon är utnyttjad och slagen. Det är Brad Pitt, som gör detta mot henne, Mandy. Det är hans idé att hon ska bli strippa. Dessutom tar han allt hon tjänar. De verkar långt ifrån "förälskade".

Efter en tredjedel eller eventuellt mer beslutar vi oss för att kolla när den är gjord. Och hör och fucking häpna. Nittonhundranittio. 1990. 20 år gammal. På topplistan i videobutik på Öster. Man tackar för uppdatering. När vi har fodralet framför oss ser vi att tjejen är svarthårig på omslaget. Ett hopp tänds. Det kanske händer någonting spännande ändå. Hon blir tvingad till total makeover eller liknande, tänker vi. Nej, hon är blond, hela filmen. Från början. Till slut.

Aldrig slår några starka gnistor kring flickan och Brad. De är endast lite intima på bådas initiativ när Brad har gett Mandy nåt piller eller en spruta i underarmen. Sönderknarkade åker de hem till en man (som försökte hjälpa huvudrollstjejen tidigare i filmen) och hans flickvän. Mandy knivhugger mannen till döds. Dagen efter sker ett lugnt gripande av både Mandy och Brad (han hette Billie i filmen men vafan, jag fortsätter kalla honom Brad). Mandy döms till dödsstraff och gasas ihjäl. Ljushårig.

Låt oss analysera det här. Filmfodralet visar en mörkhårig tjej med pistol. Hon var aldrig mörkhårig och aldrig någonsin såg man en pistol. Det var för fan en kniv som var mordvapnet. De var aldrig förälskade. De var inte efterlysta för mord mer än under en dag. Just det: FAIL! Failfailfailfailfail. När filmen är slut IMDB:ar vi den. Det visar sig att den till och med är en TV-serie från början. Vi hittar alternativa "filmfodral".

Så jävla lurade. Sån jävla fail. TV-serie från -90. Komigenliksom.

Sofia Failson

Jag har ägnat sex och en halv timme i Stockholm idag. Gissa om jag har sökt efter FAIL:s hela tiden. Stockholm levererar inte, kan jag säga.

Failure is the Only Option

Det är fint att betrakta failure, skratta till och utbrista "FAIL" lite för högt, oavsett om det drabbar en själv eller andra. Att starta en failblogg blev ett måste den första maj. Dagen började med att vi vaknade till liv i varsitt rum. Efter ett par om och skapligt många men kom vi ut ur lägenheten och bestämde oss för att gå till en second hand-butik. Påväg dit dyker dagens första fail upp.

Man tror att du är god men du smakar verkligen bara konstigt.

Dagens fail #2 - second hand-butiken har fetingstängt. Det vill säga vi får ingen fotboll och inga roliga posters. Vi går hem. Vi sover några timmar i soffan och när vi väl vaknar upp är vi råhungriga, så vi går till MAX - Sveriges godaste hamburgare. My ass. Nu sätter saker och ting igång på riktigt. Vi beställer varsin meny + mozzarella sticks. Friterad mozzarella. Visade sig smaka... sådär! Hur som helst.

Jag: Jag skulle ha mozzarella sticks också.
Max-anställd: Ja, de är klara om 30 sekunder.
Jag: Ah, okej, fint, då väntar jag.
Max-anställd: Jag kan ropa när det är klart annars.
Jag: Nej, fast alltså, det är helt okej att vänta 30 sekunder.
Max-anställd: Ja-ja-ja-jag kommer ut med dem! Var sitter ni?
Jag: Jaha, ja, aja, okej, tack. Vi sitter där.

SCHYSST SNUBBE, tänker ni. NEJ, säger jag. Kom han ut med mina mozzarella sticks? Nej, just. Jag går fram och påminner honom när jag ätit upp min meny. Som "sorry" fick jag med ett par extra chili cheese. Chili cheese är friterade ostbollar med chili i. Ingenting var speciellt smakfullt. Vi ser en kvinna med god aptit.

Någon minut innan bilder tas har denna kvinna inte-så-lite

hamburgare utsmetad långt ut på kinden. FAIL, säger vi.

För att fläska på lite bestämmer vi oss för mjukglass med massa god chokladsås. Det kostar 30 kronor. Jag ger vår pubertala kille två tjugor. Får jag någon växel? Nej, inte utan att fråga om den. Får jag någon glass? Ja, delvis. Glassmaskinen var helt sjukt slow. En snigel tar sig fram snabbare än vad den där glassen gjorde. En av glassbägarna fick en bra "topp", det fick verkligen inte den andra. Killen häller på chokladsås och efteråt applicerar han en "topp" på fail-bägaren. Vilket betyder? Ja, chokladsåsen är ju gömd inuti en ful glass. Dessutom smälte fail-glassen på nolltid.

Alltså, se skillnaden.

Jag hade lika gärna kunnat dricka min glass.

Här satt vi. Det är så fint. Blir lite tearyeyed.

Vi gick hem mer eller mindre nöjda över vårat Max-besök. Precis utanför porten finns en lekpark där vi ser till att faila genom att vara alldeles för stora för en nyckelpigegungbräda med plats för fyra barn. Det hela slutar i att vi ligger i sanden och har fyra gloende ungar några meter bort.

Vi går in i porten, vi går upp för trappen, vi drar en WIN när vi slår på Pineapple Express och gosar sönder soffan. Efter filmen hittar inte Lisa sin mobil. "FAIL" utbrister jag och skrattar. Vi ringer till den och "Jay" svarar. Hon hade tappat den i trappuppgången och mina snälla grannar tog hand om den.

Efter filmen beslutade vi oss för att dricka upp de cider och vin som fanns hemma för att sedan gå till rockbaren för att dricka öl. En öl fick det bli där för fan vad trångt det var och inte talk-able-nivå på musiken. Vi utbrast FAIL ungefär tre gången när vi hörde ljudet av krossat glas från baren.

Vi gick vidare till Tellus och shot:ade, köttade dansgolv och umgicks med sköna människor. För att avrunda fail-dagen gick vi till Kebab House och beställde en margarita med blandad sås. Och fyfan, vad sås vi fick. Tänk Östersjön som sås på en sladdrig pizzabotten med tomat och ost. FAIL, skrattade vi fram innan vi gick hem.