Blött jävla fail

Vid halv två satte jag mig på cykeln. Jag skulle först till stan för att uträtta ett ärende och sedan till jobbet. Det var uppehållsväder. Efter tio meter var det som om det satt 7 sjukt kissnödiga tanter per kvadratcentimeter i den molntäckta himlen och samtidigt bestämde sig för att lätta på trycket. Det fullkomligt forsade ner regn. POFF, sa det. Jag vände hem och hämtade ett paraply och en sjal som jag lindade runt huvudet som en slöja.



Så började jag om min cykeltur. Med paraply. Trots detta hade jag genomsura jeans och en swimmingpool i vardera tygsko inom loppet av en minut. Och det blåste. Det blåste så inåt helvete. När jag hade färdats, låt säga, 800 meter så vänder sig paraplyet ut och in. Ni vet, så där som det gör under sorgsna, stormiga, urriga scener efter ett kärleksgnabb i ett romantiskt drama. Då botten är absolut nådd. Jag erkände mig besegrad och fällde ihop paraplyet. Jag lät regnet attackera.

När jag gick in i affären på stan forsade det fortfarande ner. När jag kom ut där ifrån var det strålande solsken och människorna jag mötte gick i t-shirt. Det kändes som om jag hade haft ett litet privat jävla (osynligt) moln över mig. Det kändes som ett skämt. Ett stort fail. Det tog mig 5 minuter (okej, överdrift, men det kändes som så) att få av mig jeansen när jag kom till jobbet och skulle byta om.

Och hur det gick att jobba? Jorå, vi ligger efter som satan med allt och sista kunden lämnade butiken åtta minuter efter stängning. Traven med kundkorgar når upp till taket och cigarettskåpet är halvtomt. Och det är allmänt rörigt i kassan. Eller egentligen i hela butiken. Det blir kul för mig, och övriga arbetskamrater att ta hand om imorgon...