Känner mig lurad, kränkt och chockad

Jag hängde med en vän ikväll. Vi hade bestämt oss för att hyra en film. Vi går in på videobutiken och har sjukt svårt för att bestämma oss. Inte för att vi hade många värdiga kandidater utan för att allt verkade så värdelöst/vi hade redan sett det. Slutligen står vi framför topplistan och väljer mellan någon random klassisk komedi om ett par som tvingas fira jul med en massa släktingar som de hatar och Too young to die med Brad Pitt. Vi väljer Brad med motiveringen att Pitten väl ändå på ett eller annat sätt levererar.

Så värdelös såg den ändå inte ut.

Såklart kommer vi hem och slår på filmen efter att ha poppat lite popcorn. Måste redovisa baksidestexten som egentligen inte berättade någonting. De är unga. De är förälskade. Och de är efterlysta för mord. Vi funderade över det där i videobutiken också. Att det liksom inte stod någonting om filmen. Så tänkte vi att det kanske var för att filmakarna vet att Brad säljer, så det spelar egentligen ingen roll om man vet vad filmen handlar om eller inte. Kanske var vi dumma.

Det första vi slås av är att filmen ser så jävla gammal ut. Musiken låter gammal. Färgerna. Filmningen. Det känns för en stund som någon gammal vilda västern. Känslan sitter i, att den inte känns ny. Otroligt länge tänker vi båda att det kanske kommer ett glapp snart, att vi hamnar i nutid. Huvudrollsinnehavaren är trots allt bara en fjortonårig blond flicka. Men hon fortsätter att vara fjorton. Länge. Ja, hela filmen. Och hon blir strippa, och hon börjar knarka och hon är utnyttjad och slagen. Det är Brad Pitt, som gör detta mot henne, Mandy. Det är hans idé att hon ska bli strippa. Dessutom tar han allt hon tjänar. De verkar långt ifrån "förälskade".

Efter en tredjedel eller eventuellt mer beslutar vi oss för att kolla när den är gjord. Och hör och fucking häpna. Nittonhundranittio. 1990. 20 år gammal. På topplistan i videobutik på Öster. Man tackar för uppdatering. När vi har fodralet framför oss ser vi att tjejen är svarthårig på omslaget. Ett hopp tänds. Det kanske händer någonting spännande ändå. Hon blir tvingad till total makeover eller liknande, tänker vi. Nej, hon är blond, hela filmen. Från början. Till slut.

Aldrig slår några starka gnistor kring flickan och Brad. De är endast lite intima på bådas initiativ när Brad har gett Mandy nåt piller eller en spruta i underarmen. Sönderknarkade åker de hem till en man (som försökte hjälpa huvudrollstjejen tidigare i filmen) och hans flickvän. Mandy knivhugger mannen till döds. Dagen efter sker ett lugnt gripande av både Mandy och Brad (han hette Billie i filmen men vafan, jag fortsätter kalla honom Brad). Mandy döms till dödsstraff och gasas ihjäl. Ljushårig.

Låt oss analysera det här. Filmfodralet visar en mörkhårig tjej med pistol. Hon var aldrig mörkhårig och aldrig någonsin såg man en pistol. Det var för fan en kniv som var mordvapnet. De var aldrig förälskade. De var inte efterlysta för mord mer än under en dag. Just det: FAIL! Failfailfailfailfail. När filmen är slut IMDB:ar vi den. Det visar sig att den till och med är en TV-serie från början. Vi hittar alternativa "filmfodral".

Så jävla lurade. Sån jävla fail. TV-serie från -90. Komigenliksom.